pass the hatchet, i think i'm goodkind

räknar dagarna till löning. har tusen kronor kvar på kontot och om 10 dagar glider pengar för 180 timmars slit in på kontot. tackar. efter en mördarvecka gick vi igår på inflyttnings"fest"
hos kattis på st eriksplan. det var föräldrar och nästintill galaklädsel och välkomstdrinkar och buffé. jag och nihad somnade i soffan efter 2 flaskor mousserande, note to self; inte låta bli att sova, inte låta bli att äta för att sen häva i dig mer sprit än du förmår, REMEMBER. idag hann jag inte mer än att kliva upp förrän jag skulle ta bussen till barndomshemmet. därute är allt precis likadant, men ändå inte. det är så mycket minnen som ligger på gatorna, i väggarna i huset. jag skrek precis som vanligt på min storebror för att han är så fruktansvärt.. irriterande och otrevlig. han ska ha barn om tre veckor (jag ska alltså bli faster) och jag hoppas att han den dagen förvandlas från den mentala åldern 16 till 23 som han faktiskt är. jag har så mycket jag vill skriva om anledningar till varför jag är som jag är, gör som jag gör, jag har kommit fram till att ärtan under mina hundra madrasser är min mamma. min största skräck har alltid varit att jag ska bli som min mamma, jag förstår egentligen inte varför. hon har en bra karriär, bra familj (hehe) osv. det är så mycket annat som inte kan beskrivas. barndomshem och barndomsstad ger bara ångest.

jag har börjat tvivla på det här med london. jag börjar väl få kalla fötter, som det heter. jag åker dit om 2 veckor och ser hur det är, om det är en stad som jag skulle kunna trivas i. men det är så bekvämt här ändå, mitt jobb är min trygghet, är väl min enda. träffade förresten.. ja, som jag iallafall tänkte just då, när jag såg honom.. den vackraste jag någonsin sett. jag minns att jag tänkte det och jag vågade inte jobba i närheten av honom, jag blev så där löjligt mellanstadienervös och stammade och fick inte fram orden. har aldrig hänt förut. men det handlar om att betrakta på avstånd, beundra.

nu är vintern här och på vintern vägrar jag gå ut, jag isolerar mig. ja vi ses väl i vår eller nåt.
slänger in en bild från då man fortfarande kunde ramla hem på nätterna i bara en kofta och lågskor. those were the days