igår på jobbet fick jag frågan:
-ursäkta, vet du när bokrean börjar?
ursäkta, jag jobbar på konsum, där säljer vi mat och typ servetter, inga jävla reaböcker.

nu får jag passa mig för vilka jag skriver om i bloggen, det är ju inte direkt så att jag hänger ut folk men jag tror att jag kommer få två nya läsare som den här bloggen egentligen inte är menad för.

(kommentera fortfarande föregående inlägg)

kom igen nu mina bloggläsare, visa vilka ni är, jag kräver minst fem comments och vad jag vill ha hjälp med är;

- musiktips. jag har total torka och behöver ny musik. nog för att det tar typ en timme att få ner en låt med min nya superuppkoppling. wow. men bra musik tåls att vänta på. så, tipsa!

- var man kan göra hyfsat billiga och snygga hårförlängningar. syftar inte på rosa, blåa och röda hårförlängningar/extensions utan bara vanliga hårförlängningar i exempelvis brunt som mitt hår är nu. tänker inte lägga ut 6000 spänn.

help me help me now

save it for the weekend

jag lever inte på vintern. så säger ju alla, men jag går knappt utanför dörren. det är påfrestande och ansträngande att träffa människor så jag sitter hellre hemma och äter choklad, läser böcker och följer alla värdelösa serier på tv. förutom när jag jobbar då. eller som igår då jag och sedir köpte pizza och var iofs sjukt slappa båda två. tyck gärna att jag är den mest ointressanta och tråkiga människan i världen vid den här tiden, jag förtjänar det, och håller med. det bästa utav allt är att jag inte har något dåligt samvete över huvudtaget för det är så jävla skönt att breda ut sig i soffan själv och bara känna sig som en säck. fan vad värdelöst det låter men fan vad skönt det är. nu har jag dessutom två katter helt plötsligt så nu ska jag inte gå ut förrän solen personligen sjunger en vårsång till min ära.

tomorrow belongs to me

självklart var jag tvungen att fira mitt nya internet med att sitta uppe hela natten så nu är hela den här dagen förstörd. men ikväll ska jag träffa sedir, väldigt efterlängtat. jag hoppas vi ska äta jättemycket mat eftersom att jag är så dålig på det här med att laga mat när jag bor själv. jag kom på det inatt, jag satt och tittade på hemsidan till skolan som jag tänkt att jag ska gå på i höst, vilka arbetsprover som krävdes och insåg att jag är screwed. sen började jag fundera över mina skills. när jag var yngre lagade jag alltid mat (inte för att det har någonting med skolan jag ville gå att göra, utan mer om mina skills) till allt och alla och provade ingredienser som inte alls hörde ihop och bakade bröd flera ggr i veckan. vad hände med det? nu har jag ens gett upp tanken på att göra något eftersom jag knappt kommer ihåg vad man gör någonting alls av, jag kommer inte ens på nu. måste man kunna vara en chef francoise för att kunna bli hemmafru? antingen så får min blivande man vara mycket skillad i köket eller så kommer vår livskost bestå av knäckemackor med avocado, pasta/bulgur med tomatsås eller pizza. igår tex åt jag glass till middag. kanske skulle flytta till usa på en gång.

jag har dessutom alltid fått höra att jag skriver bra (vilket tydligen inte uttrycker sig i min blogg men när jag bara ska kasta ihop en text om ingenting särskilt som inte ska publiceras då blir det jävlarimig en bra text)men det la jag ner nånstans på gymnasiet mitt i journalisttbildningen eftersom läraren samtidigt som hon berömde mitt personliga skrivande tröck ner det i skiten eftersom jag inte skrev som hon skulle ha gjort. thank god för att jag gick därifrån med näsan högt och skriver fortf med för långa meningar och punkter på fel ställen. and i like it.

sen kom jag på att, men sömnad, det borde jag ju kunna komma någon vart med. det är ju åt det hållet jag vill gå och det är jag dessutom ganska bra på. tills jag började på mönsterkonstruktion. det är inte så jävla svårt att sy ett plagg eller sy om ett plagg om man skiter i siffror och mönster men helt plötsligt känns det som att man måste vara professor eller iallafall ha läst någonting mer än matte A. jag tillåter er att skratta.

men, men, så kom räddningen till mig på en gång. och än en gång kommer beviset på att jag lever efter klyschan och gör som alla andra vilsna esteter i det här landet, jag måste ju börja någonstans, på stockholms konstskola. suits me perfect. (haha. kallade jag mig precis estet?)

hey bloggen, nu kan vi äntligen återförenas på hemmaplan. nu är det jag och min laptop, united. dessvärre låg det en massa gammal skit på den här datorn eftersom den inte fungerat på ett år, det var en massa skit jag helst sluppit. men vad har man inte papperskorgen till. tro det eller gör det inte, men igår var första gången på en vecka som jag var på jobbet, har inte hänt sen london i november. och goddamn vad jag insåg att fritid är det nya svarta. feberyra och samtal med toalettstolen var mödan värd för att slippa gå utanför dörren. helgen bjöd på dop och fest och baksmälla i dubbel bemärkelse. nu måste jag tyvärr släppa min kära vän för att åka på mönsterkonstruktion, skulle helst slippa. bye for now.

jag måste bara visa att jag lever. inte ett liv jag kan skryta om men jag lever. det enda jag längtar efter är att ha en, en enda dag i veckan hel-ledig så att jag kan träffa folk. annars njuter jag av att ha fler tv-kanaler än 1, 2 & 4 och i ett långvarigt telefonsamtal (och jag som avskyr att prata i telefon) försökte jag bortförklara mitt non-excisting privatliv men insåg att det inte är någon idé. mitt nya leg kommer om 3 veckor och jag bara längtar efter att få gå på systemet igen. råkade spilla till M att jag har en tiny crush på D men han lovade att inte säga något. om jag känner det här stället rätt så känner samtliga till det inom en vecka. tackar. jag har inget att blogga om, jag som längtat efter att få blogga.