jag är alldeles för nära sängen och täcket nu för att blogga om london men my god vad jag nog vill flytta dit. jag tror att jag nästan.. certainly.. bestämt mig. vintageaffärerna i brick lane, småstadskänslan i en gigantisk stad, shoppingen (även om jag inte shoppade något annat än en vintage-klänning, blåa stövlar och 2 skärp eftersom det fanns alldeles för mycket att shoppa och det slutade med att jag lämnade alla affärer utan en enda påse), utelivet, att man kunde köpa öl mitt i natten, sunkiga engelska pubarna. men AMBITIONEN. människor VILL. jag har redan glömt allt det negativa som var, jag jublar över min förmåga att kunna förtränga jobbiga och onödiga känslor och händelser som kan dra ner mig i skiten. för det senaste året har jag lärt mig så jävla mycket om mig själv och mitt liv. jag har blivit så tillfreds med mig själv. jag går till jobbet varje dag och trivs med det eftersom jag vet att jag vill och kan och ska komma så mycket längre. jag har alltid varit målmedveten men jag har alltid gjort saker halvhjärtat. i paris längtade jag så mycket efter en person som var i sverige att allt bara var misär och i malmö var allt så ofantastiskt dekadent (men ändå härligt). jag har äntligen kommit på vad jag vill med mitt liv och herregud det låter nästan som jag blivit frälst. men det bästa utav allt är att jag har fått så bra självkänsla att inte en karl i världen kan knäcka mig (om jag inte skulle falla värre än ett tequilafyllt litet marsvin för någon men det vet ju alla att it won't happen in mylifetime). och det vet jag nu eftersom om något skulle knäcka mig skulle det vara det som hänt den här veckan. men jag står fortfarande. det enda som känns är tröttheten efter att ha sovit, eller rättare sagt inte sovit på stansted. nog med jesus-snack, nu ska jag få min skönhets-sömn.

annie waits, for the last time

jag har gjort det med kameramobil så jag kan gottväl göra det med webcam, visa en bild på min nya lugg. klänningen blev skitbra och nu ska jag däcka. ibland känner jag mig så fruktansvärt tillfredsställd. jag har klarat mig länge och bra utan män nu, det trodde ni inte!

jag blev spådd idag, allt stämde in och det var läskigt hur en person kunde se rakt igenom en, såna saker som ingen visste om eller bara ett fåtal. inget konkret, mer analytiskt och desto läskigare. nu är det bara 4 dagars arbete och en fest kvar, sen åker jag iväg till london. dum som jag är så tänker jag inte att jag ska spara mina pengar så jag kan shoppa i london, jag shoppar nu så att jag är snygg i london. i never said i was smart.

idag har jag shoppat, mycket och dyrt, jag är nöjd! nu ska jag dricka ett glas vitt och sy om en klänning som jag fick för hundra år sen som jag ska ha på festen imorgon. bra tjej!

even though i'm hardly there

en ledig och ganska tom dag. har försökt sy, städat lite. kollat lite på fight club. det känns tomt även fast alla är hemma. men jag är allt som oftast på bra humör nuförtiden. klippte av sneluggen till en någorlunda rak lugg igår. snart ska jag på jobb möte och den vackra mannen kanske är där! jag drömde inatt att jag var i new york, eller det var london men i new york. 9/11 utspelade sig för 2a gången men ingen brydde sig och jag blev skjuten tre gånger av macgyver.

i used to think that i knew my way around this town but i'm always getting lost since you're not around

en slags känsla

så här känns det; dom lever i sin idyll. en ganska stor trea relativt nära stan och en 5årig son och 2 katter (gärna lite för tjocka, dom lever ju gott). det är perfekt städat och då och då har dom nya soffor och väldigt välpolerat överallt, tidigare hade dom en städerska som kom varannan vecka. pappan i familjen är väldigt ung för sin ålder, så att säga. han har två vuxna barn, en dotter som är 20 och en son som är snart 23 så hans 42 år är egentligen ingen ålder. tidigare var det kanske sonen som var den vilda av dom, som gjorde det man inte skulle göra. men nu ska väl han ha vuxit upp och får en egen son eller dotter inom några veckor. den där dottern har nyckeln till den där 3an relativt nära stan och dom är ju i sin röda stuga med vita knutar varje helg och då står lägenheten tom. och det är ju så mycket lättare att ta sig dit än att åka med röna linjen långt ut i förorten. och där finns kyl frys skafferi fulla och ett barskåp med olika sorters sprit från olika länder (dom åker på weekends 1-2 ggr om året, om dom inte unnar sig en långresa). alltså; 20åriga dottern kommer dit kanske varannan, varje helg, har inte riktigt lärt sig det där med ansvar ännu. och hemma hos pappa är det ju att allt mitt är ditt från deras sätt att se på det. så då och då kommer hon dit och kraschar idyllen, blir för full, har säkert ganska ofta sönder någonting och låtsas inte om det. dricker upp den importerade spriten och tömmer kylen frysen skafferiet på mat. lånar kläder ur fruns garderob. allting utan att säga någonting. ibland vet dom inte ens att hon har varit där, men hellre att hon säger det än att behövas ställas mot väggen. hon städar upp, rent och snyggt, skrubbar överallt, innan hon åker därifrån och hon som vanligtvis älskar sin pappa över allt annat, ser honom nästan som något helgonlikt, vågar inte ringa honom på flera veckor. vågar inte svara om han ringer med rädsla för att dom ska ha kommit på henne. men kommit på henne med att ha gjort vadå? hon har ju egentligen inte gjort någonting. eller? känns hela tiden som att snart snart så ringer dom och säger men vänta här nu vad tror du att du håller på med? det känns som att hon tänker att.. det kan dom väl iallafall få bjuda på? ibland känner hon sig föräldralös. och ändå lovord som älskar och saknar och jag kommer snart och när dom väl ses på vanligt vis föräldrar och dotter så är det ju precis så högtidsliknande som det ska vara. och ibland känner hon dom inte.

haha! jag drömde att vi var på affärsresa med jobbet (den vackra mannen var inte där) och träffade peter swartling! han satt bortvänd men såg mig och ursäktade sig och undrade om jag inte varit på någon idol-audition någon gång för han tyckte att han kände igen mig. jag svarade att nej, inte för att jag inte tror på mig själv utan för att jag aldrig skulle utsätta mig för något sånt. sen trodde jag han skulle göra mig känd men då vaknade jag. typiskt. haha. har fått nån slags hang-up på peter swartling. bara för att han ser så hård ut. hoppas han inte läser bloggar. btw nu sover min hand igen.

exactly where you want me to be

det har väl blivit till en vana att åka hem till pappa när dom inte är hemma. det är så skönt att få vara ifred, visst jag älskar kollektivet men jag orkar inte vara social hela tiden, har samma känsla som jag har varje år vid den här tiden. behov av att vara ensam och läsa böcker eller sy kläder. haha klyschan; jag läser sylvia plath med tända ljus och äter pepparkakor. och herregud kära blogg, kära läsare, häromdagen köpte jag blommor, alltså krukväxter. j a g KÖPTE BLOMMOR, levande växter. och jag kände mig mysig och vuxen, föredrar nuförtiden att vara hemma och vattna blommorna (ok jag har bara vattnat dom en gång) framför att gå ut. jag blir så trött av att gå ut, gammal? utarbetad?

igår hämtade peter swartling post av mig och jag hade ner allt som låg på disken ner på golvet och kände mig dum när jag frågade om legitimation. jag funderade efteråt på om jag skulle ha börjat sjunga någonting lite spontant men jag lät bli men var övertygad om att han skulle komma tillbaka och vilja göra en stjärna av mig pga min utstrålning, nya darin liksom. jag hoppas han inte kommer idag. har tagit på mig en blus som är marias som jag vanligtvis aldrig skulle ha på mig och sminkat mig kladdigt. inte inför maskeraden utan mer för att jag känner för en förändring. jag ser ut som ernst billgrens fru, och känner mig lika flummig i det här inlägget.

älskar www.agentform.se

miss me, don't dismiss me

mina händer somnar konstant! just nu sover min högerhand och det är lite småjobbigt att skriva. kan det bero på något? brist på något i kroppen? CANCER? hjärntumör?? ända sen jag var 7 år och gick på fritids så har jag varit övertygad om att jag har någon form av sån jag-dör-snart-sjukdom. jag gick och höll handen på hjärtat hela tiden för att känna att det inte slutade slå och jag kunde börja gråta för att jag kände att nu, nu dör jag. men jag lever ju fortfarande (peppar peppar ta i trä).

ikväll är det någonslags maskerad och jag är inte bra med utklädnader och maskerader. kalla mig gärna tråkig men jag klär ogärna ut mig, jag har alltid ogillat sånt spex, samma sak med femkamp på kräftskiva och diverse lekar. jag menar inte att jag anser mig vara för cool för sånt eller att det är töntigt, jag tycker bara det är fruktansvärt tråkigt. men jag har min bib hos andreas och kan väl inte ta vägarna förbi utan att följa med. först ska jag jobba dock.. dah. 4 dagar kvar till löning och en och en halv vecka kvar till min välförtjänta semester, en vecka i london. men jag vet ingenting om london! jag har inte alls kollat upp vad jag ska göra. är det någon som kan tipsa mig om var jag ska gå och hur jag kommer dit? jag kommer förvisso inte vara ensam men jag kommer säkert inte lyckas hitta varken lovisa och karin, sedir och bella eller calle och theresa. jag är nästan mer nervös inför den här resan än när jag skulle till paris och stanna där i 4 månader, där hade jag iallafall skolan som säker punkt (som jag inte hittade till första dagen).

emmy, jag vet att du läser! därför är bilden på selma till dig, och kom upp snart.

förövrigt så vill jag inte berätta var jag inte kom in igår.

jag har märkt vilka muskler jag fått sen jag började jobba. finns inte det där programmet gladiatorerna längre? ska ta ett foto på mina biceps och skicka en ansökan, svar till "muskelknutten".

pass the hatchet, i think i'm goodkind

räknar dagarna till löning. har tusen kronor kvar på kontot och om 10 dagar glider pengar för 180 timmars slit in på kontot. tackar. efter en mördarvecka gick vi igår på inflyttnings"fest"
hos kattis på st eriksplan. det var föräldrar och nästintill galaklädsel och välkomstdrinkar och buffé. jag och nihad somnade i soffan efter 2 flaskor mousserande, note to self; inte låta bli att sova, inte låta bli att äta för att sen häva i dig mer sprit än du förmår, REMEMBER. idag hann jag inte mer än att kliva upp förrän jag skulle ta bussen till barndomshemmet. därute är allt precis likadant, men ändå inte. det är så mycket minnen som ligger på gatorna, i väggarna i huset. jag skrek precis som vanligt på min storebror för att han är så fruktansvärt.. irriterande och otrevlig. han ska ha barn om tre veckor (jag ska alltså bli faster) och jag hoppas att han den dagen förvandlas från den mentala åldern 16 till 23 som han faktiskt är. jag har så mycket jag vill skriva om anledningar till varför jag är som jag är, gör som jag gör, jag har kommit fram till att ärtan under mina hundra madrasser är min mamma. min största skräck har alltid varit att jag ska bli som min mamma, jag förstår egentligen inte varför. hon har en bra karriär, bra familj (hehe) osv. det är så mycket annat som inte kan beskrivas. barndomshem och barndomsstad ger bara ångest.

jag har börjat tvivla på det här med london. jag börjar väl få kalla fötter, som det heter. jag åker dit om 2 veckor och ser hur det är, om det är en stad som jag skulle kunna trivas i. men det är så bekvämt här ändå, mitt jobb är min trygghet, är väl min enda. träffade förresten.. ja, som jag iallafall tänkte just då, när jag såg honom.. den vackraste jag någonsin sett. jag minns att jag tänkte det och jag vågade inte jobba i närheten av honom, jag blev så där löjligt mellanstadienervös och stammade och fick inte fram orden. har aldrig hänt förut. men det handlar om att betrakta på avstånd, beundra.

nu är vintern här och på vintern vägrar jag gå ut, jag isolerar mig. ja vi ses väl i vår eller nåt.
slänger in en bild från då man fortfarande kunde ramla hem på nätterna i bara en kofta och lågskor. those were the days

goodnight and goodbye

inga kommentarer sen sist? betyder det att vi inte har några läsare bloggen? betyder det att jag borde sluta skriva? nja, vi får väl se.

jag snodde en sån där tjej-mode-tidning igår från lunchrummet och läste en artikel om ett ämne som verkligen berörde. jag läste på tunnelbanan och hörde inget annat omkring mig, jag blev helt, vad ska man säga? ställd, chockad. men framförallt, det slog upp mina ögon. plötsligt insåg jag. vad har jag hållit på med? varför har jag godtagit ett sådant beteende från någon människa över huvudtaget? det blev så påtagligt när varenda punkt i 'så här vet du'-beteckningen stämde in. jag vill inte skriva vad eller vem det handlar om, det har ingen med att göra och det vore bara onödigt att make a statement i en blogg, därför får ni (ha ha just det jag hade inga läsare) nöja er med denna kryptiska insikt. jag känner mig så fruktansvärt fri. nu är jag bara min egen.