somehow i want more

att bo i kollektiv är som att komma hem till mamma eller pappa. speciellt efter att ha levt praktiskt taget som fattig uteliggare i ett halvår. går man hemma och samtidigt är uttråkad och rastlös så är en välfylld kyl ett ont omen, man gör inget annat. vad ska jag göra? ta en promenad - done. diska/städa - done. jag borde ringa sara men jag är för groggy i huvudet. jag borde ringa mamma och tigga födelsedagspengar men jag är för feg så någon får komma hit med en flaska vin om det ska bli gjort. men jag sluddrar bara av vin så då blir det ändå inte av. jag borde åka till söder men det är tvätt klockan 7 så jag hinner inte mer än in och tillbaka. jag får helt enkelt nöja mig med att det här är en sån där skön slappdag innan jag börjar mitt ordentliga stockholmsliv. måste tillägga att anledningen till att jag är hemma en sån här dag är att jag är krasslig, inget annat, absolut inget annat. försöker mig på en bert; svart och svår, ovårdat hår