"jag har en plan"

varför ska jag egentligen alltid åka någonstans? jag kanske helt enkelt ska förbereda mig på att stanna i stockholm åtminstone ett år. knega, spara pengar, shoppa. jag har inte haft pengar på ett år. när jag pluggade gick mina csn-pengar till resor uppåt i landet (borde jag ångra det, eller varför ska jag ångra det? det kändes rätt då, men jag vet inte) och senaste halvåret har jag haft jobb som inte gett någon utdelning. varför ska jag hela tiden fly någonstans? jag ska kanske lära mig att slappna av, stanna upp, trivas med nuet. men samtidigt måste man väl passa på nu medan man är ung. herregud det känns som jag har både 30, 40 och 50årskris redan vid 20års ålder. jag är mest rädd för att fastna någonstans, skaffa tre ungar innan 25 och bli lika risig som kristina lugn. jag lever egentligen ganska glamouröst, jag träffar kändisar varje dag, även om jag bara tar betalt för deras leverpastej. jag är så rädd att kändisarna ska märka att jag vet vilka de är, eller att jag inte ska veta vilka de är, eftersom jag alltid låtsas som ingenting. som gösta ekman, som nästan på en gång skickade fram sitt leg och ville visa vem han var. men jag var neutral och lika trevlig eller otrevlig som vanligt. och fredrik strage såg nästan nervös ut eftersom han förmodligen räknar med att alla med snelugg ska beundra honom på något sätt. jag som knappt vet vad han gjort. nästa gång gösta ekman kommer in (vilket är nästan varje dag) så ska jag säga att jag har en plan, om han har några kronor så ska han få jämn växel tillbaka. det ska jag göra och försöka att inte brista ut i gapskratt.