jag är alldeles för nära sängen och täcket nu för att blogga om london men my god vad jag nog vill flytta dit. jag tror att jag nästan.. certainly.. bestämt mig. vintageaffärerna i brick lane, småstadskänslan i en gigantisk stad, shoppingen (även om jag inte shoppade något annat än en vintage-klänning, blåa stövlar och 2 skärp eftersom det fanns alldeles för mycket att shoppa och det slutade med att jag lämnade alla affärer utan en enda påse), utelivet, att man kunde köpa öl mitt i natten, sunkiga engelska pubarna. men AMBITIONEN. människor VILL. jag har redan glömt allt det negativa som var, jag jublar över min förmåga att kunna förtränga jobbiga och onödiga känslor och händelser som kan dra ner mig i skiten. för det senaste året har jag lärt mig så jävla mycket om mig själv och mitt liv. jag har blivit så tillfreds med mig själv. jag går till jobbet varje dag och trivs med det eftersom jag vet att jag vill och kan och ska komma så mycket längre. jag har alltid varit målmedveten men jag har alltid gjort saker halvhjärtat. i paris längtade jag så mycket efter en person som var i sverige att allt bara var misär och i malmö var allt så ofantastiskt dekadent (men ändå härligt). jag har äntligen kommit på vad jag vill med mitt liv och herregud det låter nästan som jag blivit frälst. men det bästa utav allt är att jag har fått så bra självkänsla att inte en karl i världen kan knäcka mig (om jag inte skulle falla värre än ett tequilafyllt litet marsvin för någon men det vet ju alla att it won't happen in mylifetime). och det vet jag nu eftersom om något skulle knäcka mig skulle det vara det som hänt den här veckan. men jag står fortfarande. det enda som känns är tröttheten efter att ha sovit, eller rättare sagt inte sovit på stansted. nog med jesus-snack, nu ska jag få min skönhets-sömn.