tomorrow belongs to me

självklart var jag tvungen att fira mitt nya internet med att sitta uppe hela natten så nu är hela den här dagen förstörd. men ikväll ska jag träffa sedir, väldigt efterlängtat. jag hoppas vi ska äta jättemycket mat eftersom att jag är så dålig på det här med att laga mat när jag bor själv. jag kom på det inatt, jag satt och tittade på hemsidan till skolan som jag tänkt att jag ska gå på i höst, vilka arbetsprover som krävdes och insåg att jag är screwed. sen började jag fundera över mina skills. när jag var yngre lagade jag alltid mat (inte för att det har någonting med skolan jag ville gå att göra, utan mer om mina skills) till allt och alla och provade ingredienser som inte alls hörde ihop och bakade bröd flera ggr i veckan. vad hände med det? nu har jag ens gett upp tanken på att göra något eftersom jag knappt kommer ihåg vad man gör någonting alls av, jag kommer inte ens på nu. måste man kunna vara en chef francoise för att kunna bli hemmafru? antingen så får min blivande man vara mycket skillad i köket eller så kommer vår livskost bestå av knäckemackor med avocado, pasta/bulgur med tomatsås eller pizza. igår tex åt jag glass till middag. kanske skulle flytta till usa på en gång.

jag har dessutom alltid fått höra att jag skriver bra (vilket tydligen inte uttrycker sig i min blogg men när jag bara ska kasta ihop en text om ingenting särskilt som inte ska publiceras då blir det jävlarimig en bra text)men det la jag ner nånstans på gymnasiet mitt i journalisttbildningen eftersom läraren samtidigt som hon berömde mitt personliga skrivande tröck ner det i skiten eftersom jag inte skrev som hon skulle ha gjort. thank god för att jag gick därifrån med näsan högt och skriver fortf med för långa meningar och punkter på fel ställen. and i like it.

sen kom jag på att, men sömnad, det borde jag ju kunna komma någon vart med. det är ju åt det hållet jag vill gå och det är jag dessutom ganska bra på. tills jag började på mönsterkonstruktion. det är inte så jävla svårt att sy ett plagg eller sy om ett plagg om man skiter i siffror och mönster men helt plötsligt känns det som att man måste vara professor eller iallafall ha läst någonting mer än matte A. jag tillåter er att skratta.

men, men, så kom räddningen till mig på en gång. och än en gång kommer beviset på att jag lever efter klyschan och gör som alla andra vilsna esteter i det här landet, jag måste ju börja någonstans, på stockholms konstskola. suits me perfect. (haha. kallade jag mig precis estet?)