rich and famous

det är såna här dagar som gör det värt att jobba 24/7. när jag är ledig alltså, utan någonting direkt inplanerat. jag kan dricka fem koppar kaffe, göra mig iordning i tre timmar medan jag gör andra saker. som att ladda ner musik (bodström, catch me if you can! just det, du kan inte), slösurfa, läsa morgontidningen, måla naglarna, duscha i en halvtimme, blogga om ingenting särskilt. egentligen borde jag sy, handla kattmat, ringa någon. men borde och ska håller inte varandra i hand riktigt än, det får bli en senare fråga. jag börjar nästan tro att jag blivit frälst, ibland kan jag känna mig så tillfreds. äntligen, säger jag. jag minns att jag förra året utnämnde 4e november till bitterfittornas dag, kanske behövs den inte längre. jag kanske ska överlåta den till någon annan, jag har några kandidater. jag längtar mest till 15e oktober då kontot fylls och jag äntligen kan köpa dom där röda stövlarna jag trånat efter i ett halvår. nej jag har inte kunnat shoppa på ett år ungefär. jag har nästan levt som fattigt gatubarn, men den tiden är förbi. jag gillar livet och livet gillar mig.

so.. it's how the story goes

jag vill egentligen skriva av mig. men vissa saker gör sig inte bra i en blogg. eller på internet över huvudtaget. jag har lärt mig att tänka att man får ta vissa saker för vad dom är. och att vissa människor inte har med vissa saker att göra.

förra veckan tog jag igen jobba-51-timmar-utan-att-dricka-mer-alkohol-än-ett-glas-vin-och-en-2,8a-vecka genom att lyckas bli ganska berusad cirka två och en halv gånger. vilket resulterade i att jag ringde till jobbet och skyllde på feber med förhoppningen om att kunna sova två dagar i rad. i själva verket berodde det på, för mig, sista natten på baba sonic, en engelsk (?) pub med bandanashårdrockare och en rätt galen kommunistfest i SKV. och jag kunde inte sova. nu är jag så trött att jag mest snäser av folk men vägrar att gå och lägga mig. jag vill inte försumma min lediga tid genom att sova bort den. jag vet att jag har lovat (både folk och mig själv) att jag ska komma till malmö, halmstad, göteborg, london - innan jul. jag vet att jag kommer ha råd. men tid, var är du?

well well, tomorrow is another day. utan jobb. jag ska nog shoppa upp pengar jag egentligen inte har. ja, det är sant, man blir lycklig av kläder.

det blev som sagt ingen napoleon, det blev en cool liten selma.

jag vet inte, är trött på snack. jag vill ha verkstad.

working class hero

jag är återigen à la mode på stockholms gator. igår kom första lönen in på kontot, det var inte mycket, men lite. jag passade på att shoppa upp det lilla jag skulle ha kvar att leva för resten av månaden och eftersom ungefär 85% av det lilla jag fick går till skulder och hyran så var det alltså inte speciellt stora summor det handlade om. och dom pengarna ligger nu hos stadsmissionen på hornsgatan och istället har jag en påse fina, bättre begagnade plagg, och även en helt nydesignad kofta. dessutom fick jag försenade födelsedagscash av min kära släkt och familj för ett tag sen så nu äger jag även en förtjusande höstjacka och ett par ganska högklackade höststövlar, som jag efter första kvällen jag hade dom trodde att jag aldrig mer skulle kunna sätta på mina fötter, skoskav deluxe, men dom har gett vika.

anledningen till att jag slänger iväg mina pengar nästan redan innan jag fått dom är för att jag vet att det kommer nya nästa månad. och anledningen till att det gör det är för att jag jobbar så fruktansvärt mycket. efter morgondagens pass kommer jag ha avverkat 48 timmar den här veckan i den där röda skjortan. eftersom arbetsplatsen numera är mitt liv så är det inte så konstigt om jag skriver om det. och jag måste ventilera. jag måste. bittra jävla kärringar, det är erat eget fel att ni vid 45års ålder fortfarande sitter I KASSAN i random livsmedelsbutik. ni har inte ens avancerat och skaffat er ett ansvarsområde, nej, ni har blivit så feta av att sitta där och blippa varor i 30 år (för det var säkert ert första sommarjobb) att ni inte ens orkar resa er och ta hand om resten av butiken. okej, jag kan inte låta bli att nämna namn. värsta kärringen på mitt jobb är lena. hon tycker att hon är så viktig när det kommer lite nya yngre förmågor som hon kan lära upp och dumförklara. varje gång hon handlar i min kassa så frågar hon om jag vet hur just DEN funktionen fungerar (ja, lena, jag lärde mig det första sommaren jag jobbade, skillnaden är bara att jag inte tänker fortsätta i 27 år till, din misslyckade jävel). och alla hennes meningar slutar med att hon måste berätta att hon snart har rast, eller ska gå hem.
- lena, vad har körsbär för PLU?
- (världens suck) AMEH, JAG VET INTE, jag hinner inte! jag måste plocka bananer och vika kartonger, för sen ska jag ha kassan FÖR JAG HAR RAST KLOCKAN 11!! (klockan kan vara 8 på morgonen när hon påpekar det).
du vet, alla är där för att göra det dom ska, för att sen ha rast, eller gå hem, det är inte bara du.

men ibland är det ganska bra att jobba. häromdagen hade jag en trevlig konversation med prinsessan madeleine. jag förklarade att avocadosarna längst ner var mjukare än dom däruppe, då svarade hon med sin ljuvaste prinsessröst att hon tyckte att alla avocados var mjuka. det var trevligt.

miss me, don't dismiss me

det kanske är för att jag är utmattad, av allt jobb, lite sömn. men det har kommit sakta krypandes, och jag tror jag insett den senaste veckan, att jag förlorat den bästa vän jag någonsin haft. jag tänker inte nämna namn, jag vet inte ens om du läser det här. men det gör mig tårögd att tänka att jag inte vet vad du gör nuförtiden, jag vet inte vilka du umgås med, hur du tänker. det känns som att bryta från en pojkvän, bara att det här varit en lång utdragen process. det där med att du har nya vänner (jag också), nytt liv, och vi har så många gemensamma vänner som hela tiden påminner om dig. jag har så mycket minnen av dig och minnen av allt vi gjort tillsammans. och nu är jag tillbaka i stockholm och stockholm är inte detsamma utan dig. att skicka sms efter sms utan att få svar är som.. fan, det gör ont. jag kanske borde ringa, men jag vet inte, vågar inte längre, det är ändå för långt bort. jag kanske borde börja se tillbaka på den ljuva tiden med ett leende istället för med vemod och saknad. men ja, fan, det gör ont. jag kanske borde sova. jag blir så jävla blödig när jag är trött.

what if I say I couldn't take another day
if I told you would you stay?
and I've got you and you've always seen me through
if I told you would you stay?
I can't live without you Now you're gone
is it true did I leave you black and blue? I didn't tell you I was real
gone on so long It feels so right but wrong
I couldn't tell you what I feel
I can't live without you but I'll try
you've been a friend

jag behöver inga hankatt-tips. det är tydligen en liten tjej och på lördag åker jag till norrtälje och hämtar henne, och träffar emmy, bebisen och ronja. jag är så töntig när det kommer till det där med söta djur, can't help it.

september's not so far away

förra veckan bestod mest av jobb. helgen bestod av allt annat än jobb, även fast dom ringde och tjatade. istället flödade alkohol nästan som i orgier både fredag och lördag, jag var inte hemma före 3 någon av nätterna och jag kan med lättnad konstatera att jag fortfarande är ung. men en sak har jag lärt mig; ölspelet och nya skor är en ganska dålig kombination. livet känns ganska bra nu. jag bor inte längre bakom ett skynke utanför köket utan har bytt rum med vardagsrummet och har nu ett nästan lika stort rum som 1:an jag hade i malmö, med dörr! och nya möbler har jag fått, så nu kan jag börja packa upp, en månad efter flytten, det var.. på tiden. jag har jobbat så mycket att jag för 2 veckors jobb kommer få ut ca 5000 nu på fredag, allt går till skulder, men ändå, det är mer än jag tjänade på 2 månader i malmö. och hanna, jag ska förmodligen få en ny kattbebis! han är 3 månader och jag tror jag ska döpa honom till napoleon. han är släkt med sibylla, jag hoppas bara att han inte har kroppsdelar på fel ställen osv, men emmy sa att han var jättesöt. hur beter sig hankatter, någon som vet? kasper, som pappa och maria har, är allmänt efterbliven och har epilepsi så det är inte ett praktexempel direkt. men min brorsas katt lasse är soft.

förresten så börjar jag och dr alban bli rätt tighta nu, häromdagen frågade han efter jhoggort, väldigt prålig i sin 'on tour with dr alban'-tröja.

"jag har en plan"

varför ska jag egentligen alltid åka någonstans? jag kanske helt enkelt ska förbereda mig på att stanna i stockholm åtminstone ett år. knega, spara pengar, shoppa. jag har inte haft pengar på ett år. när jag pluggade gick mina csn-pengar till resor uppåt i landet (borde jag ångra det, eller varför ska jag ångra det? det kändes rätt då, men jag vet inte) och senaste halvåret har jag haft jobb som inte gett någon utdelning. varför ska jag hela tiden fly någonstans? jag ska kanske lära mig att slappna av, stanna upp, trivas med nuet. men samtidigt måste man väl passa på nu medan man är ung. herregud det känns som jag har både 30, 40 och 50årskris redan vid 20års ålder. jag är mest rädd för att fastna någonstans, skaffa tre ungar innan 25 och bli lika risig som kristina lugn. jag lever egentligen ganska glamouröst, jag träffar kändisar varje dag, även om jag bara tar betalt för deras leverpastej. jag är så rädd att kändisarna ska märka att jag vet vilka de är, eller att jag inte ska veta vilka de är, eftersom jag alltid låtsas som ingenting. som gösta ekman, som nästan på en gång skickade fram sitt leg och ville visa vem han var. men jag var neutral och lika trevlig eller otrevlig som vanligt. och fredrik strage såg nästan nervös ut eftersom han förmodligen räknar med att alla med snelugg ska beundra honom på något sätt. jag som knappt vet vad han gjort. nästa gång gösta ekman kommer in (vilket är nästan varje dag) så ska jag säga att jag har en plan, om han har några kronor så ska han få jämn växel tillbaka. det ska jag göra och försöka att inte brista ut i gapskratt.

excuse me, too busy

säg hej och välkomna till den nya fröken bengtsson! jag ska bli en sund och chic singeltjej. jag ska äta nyttigt, fortsätta mina promenader genom stan på vägen till och från jobbet, luxuösdricka vin, i lagom mängder, så att jag endast blir charmigt salongsberusad, och inte för ofta. jag ska peela naglarna och göra hårinpackningar och läsa böcker och dricka kaffe. tända ljus och ta en cigg i mörkret på balkongen (den sundheten får vänta). sen när chansen kommer så åker jag någonstans, kravlös, utan att lämna någonting sprucket, som gångerna tidigare. medan ni välkomnar mig, så välkomnar jag hösten. jag gillar hösten. men så grämer jag mig lite eftersom jag häromdagen funderade och konstaterade; jag har en förmåga att alltid lyckas bli kär på hösten, men inte denna höst. allt är annorlunda nu.

(jag konstaterade skamset att min blogg bara handlar om män, jag förstår inte hur det kommer sig. ändring på det.nu)

vadå, jag är ju jättesnygg, ska vi inte gifta oss?

jag tänkte mest meddela att det inte blir något av schweiz. dom hade tänkt om tydligen, och nu känner jag för första gången av den där framtidsångesten som alla alltid pratar om. är det ödet? ja, jag orkar iallafall inte blogga idag. som ett moln över huvudet. jag var uppe alldeles för länge igår, alldeles för många öl, alldeles för tidigt ringde väckarklockan och alldeles försent gick jag upp. och 9 timmars arbetspass på det. jag fick iallafall träffa dr alban och gösta ekman. kompis, det går inte sådär jättebra nu. för mycket som rör sig i huvudet i kroppen nu.

one, two, princes kneel before you

jag har alltså inte bloggat på över en vecka. inte för att det inte hänt någonting, men egentligen ingenting jag kan skriva om här. folk pratar så mycket ändå. igår var min första lediga dag på en vecka, den firades ganska rejält i förrgår. kvällen slutade med att ölen som vi smugglat med från debaser slungades ut i, på, och utanför min väska och albin fick lyfta mig av tunnelbanan. jag var trött. det bästa förra helgen, förutom besök från skåne, var att mannen på bilden dök upp från ingenstans utanför trädgården, kramen höll i sig i säkert en kvart och sen försvann han. jag älskar fan dig karl! det sämsta som hänt den här veckan var avslutet på gårdagen. vi satt i tanto och körde ölspel och champagnen öppnades (jaja, bubbelvin - champagne, same same) och högg av halva min tand. så nu låter jag inte bara som en groda jag ser ut som en muterad sådan också. så nu ska jag göra mig skitsnygg, åka till folktandvårdens akutmottagning ett antal timmar (sveriges sjukvård osv osv) innan jag får åka ut till universitetet, halvdricka lite öl eftersom jag, dum som jag är, tackat ja till att börja jobba klockan 9 imorgonbitti. en söndag. bara att bita i det sura äpplet, jag blir ju rik.

det värsta är att det konstant känns som att något saknas. nej jag är inte deprimerad och nej jag sitter inte hemma och tycker synd om mig själv. jag fortsätter drömma om det ljuva livet eftersom jag vet att jag kommer vara med om det, är med om det. det är bara en känsla av att något som borde finnas inte finns. jag kanske är redo att gifta mig, lägga ner mitt liv som party(drama)queen och vara hemma och ta hand om huset, påta i trädgården, spela bingolotto på söndagar, gå ut med hunden, vattna blommorna, bjuda över kristina och lasse i grannhuset på grillning på altanen. eller, vänta nu, jag har ju ett rykte att tänka på. princes, princes who adore you.