jag är alldeles för nära sängen och täcket nu för att blogga om london men my god vad jag nog vill flytta dit. jag tror att jag nästan.. certainly.. bestämt mig. vintageaffärerna i brick lane, småstadskänslan i en gigantisk stad, shoppingen (även om jag inte shoppade något annat än en vintage-klänning, blåa stövlar och 2 skärp eftersom det fanns alldeles för mycket att shoppa och det slutade med att jag lämnade alla affärer utan en enda påse), utelivet, att man kunde köpa öl mitt i natten, sunkiga engelska pubarna. men AMBITIONEN. människor VILL. jag har redan glömt allt det negativa som var, jag jublar över min förmåga att kunna förtränga jobbiga och onödiga känslor och händelser som kan dra ner mig i skiten. för det senaste året har jag lärt mig så jävla mycket om mig själv och mitt liv. jag har blivit så tillfreds med mig själv. jag går till jobbet varje dag och trivs med det eftersom jag vet att jag vill och kan och ska komma så mycket längre. jag har alltid varit målmedveten men jag har alltid gjort saker halvhjärtat. i paris längtade jag så mycket efter en person som var i sverige att allt bara var misär och i malmö var allt så ofantastiskt dekadent (men ändå härligt). jag har äntligen kommit på vad jag vill med mitt liv och herregud det låter nästan som jag blivit frälst. men det bästa utav allt är att jag har fått så bra självkänsla att inte en karl i världen kan knäcka mig (om jag inte skulle falla värre än ett tequilafyllt litet marsvin för någon men det vet ju alla att it won't happen in mylifetime). och det vet jag nu eftersom om något skulle knäcka mig skulle det vara det som hänt den här veckan. men jag står fortfarande. det enda som känns är tröttheten efter att ha sovit, eller rättare sagt inte sovit på stansted. nog med jesus-snack, nu ska jag få min skönhets-sömn.

annie waits, for the last time

jag har gjort det med kameramobil så jag kan gottväl göra det med webcam, visa en bild på min nya lugg. klänningen blev skitbra och nu ska jag däcka. ibland känner jag mig så fruktansvärt tillfredsställd. jag har klarat mig länge och bra utan män nu, det trodde ni inte!

jag blev spådd idag, allt stämde in och det var läskigt hur en person kunde se rakt igenom en, såna saker som ingen visste om eller bara ett fåtal. inget konkret, mer analytiskt och desto läskigare. nu är det bara 4 dagars arbete och en fest kvar, sen åker jag iväg till london. dum som jag är så tänker jag inte att jag ska spara mina pengar så jag kan shoppa i london, jag shoppar nu så att jag är snygg i london. i never said i was smart.

idag har jag shoppat, mycket och dyrt, jag är nöjd! nu ska jag dricka ett glas vitt och sy om en klänning som jag fick för hundra år sen som jag ska ha på festen imorgon. bra tjej!

even though i'm hardly there

en ledig och ganska tom dag. har försökt sy, städat lite. kollat lite på fight club. det känns tomt även fast alla är hemma. men jag är allt som oftast på bra humör nuförtiden. klippte av sneluggen till en någorlunda rak lugg igår. snart ska jag på jobb möte och den vackra mannen kanske är där! jag drömde inatt att jag var i new york, eller det var london men i new york. 9/11 utspelade sig för 2a gången men ingen brydde sig och jag blev skjuten tre gånger av macgyver.

i used to think that i knew my way around this town but i'm always getting lost since you're not around

en slags känsla

så här känns det; dom lever i sin idyll. en ganska stor trea relativt nära stan och en 5årig son och 2 katter (gärna lite för tjocka, dom lever ju gott). det är perfekt städat och då och då har dom nya soffor och väldigt välpolerat överallt, tidigare hade dom en städerska som kom varannan vecka. pappan i familjen är väldigt ung för sin ålder, så att säga. han har två vuxna barn, en dotter som är 20 och en son som är snart 23 så hans 42 år är egentligen ingen ålder. tidigare var det kanske sonen som var den vilda av dom, som gjorde det man inte skulle göra. men nu ska väl han ha vuxit upp och får en egen son eller dotter inom några veckor. den där dottern har nyckeln till den där 3an relativt nära stan och dom är ju i sin röda stuga med vita knutar varje helg och då står lägenheten tom. och det är ju så mycket lättare att ta sig dit än att åka med röna linjen långt ut i förorten. och där finns kyl frys skafferi fulla och ett barskåp med olika sorters sprit från olika länder (dom åker på weekends 1-2 ggr om året, om dom inte unnar sig en långresa). alltså; 20åriga dottern kommer dit kanske varannan, varje helg, har inte riktigt lärt sig det där med ansvar ännu. och hemma hos pappa är det ju att allt mitt är ditt från deras sätt att se på det. så då och då kommer hon dit och kraschar idyllen, blir för full, har säkert ganska ofta sönder någonting och låtsas inte om det. dricker upp den importerade spriten och tömmer kylen frysen skafferiet på mat. lånar kläder ur fruns garderob. allting utan att säga någonting. ibland vet dom inte ens att hon har varit där, men hellre att hon säger det än att behövas ställas mot väggen. hon städar upp, rent och snyggt, skrubbar överallt, innan hon åker därifrån och hon som vanligtvis älskar sin pappa över allt annat, ser honom nästan som något helgonlikt, vågar inte ringa honom på flera veckor. vågar inte svara om han ringer med rädsla för att dom ska ha kommit på henne. men kommit på henne med att ha gjort vadå? hon har ju egentligen inte gjort någonting. eller? känns hela tiden som att snart snart så ringer dom och säger men vänta här nu vad tror du att du håller på med? det känns som att hon tänker att.. det kan dom väl iallafall få bjuda på? ibland känner hon sig föräldralös. och ändå lovord som älskar och saknar och jag kommer snart och när dom väl ses på vanligt vis föräldrar och dotter så är det ju precis så högtidsliknande som det ska vara. och ibland känner hon dom inte.

haha! jag drömde att vi var på affärsresa med jobbet (den vackra mannen var inte där) och träffade peter swartling! han satt bortvänd men såg mig och ursäktade sig och undrade om jag inte varit på någon idol-audition någon gång för han tyckte att han kände igen mig. jag svarade att nej, inte för att jag inte tror på mig själv utan för att jag aldrig skulle utsätta mig för något sånt. sen trodde jag han skulle göra mig känd men då vaknade jag. typiskt. haha. har fått nån slags hang-up på peter swartling. bara för att han ser så hård ut. hoppas han inte läser bloggar. btw nu sover min hand igen.

exactly where you want me to be

det har väl blivit till en vana att åka hem till pappa när dom inte är hemma. det är så skönt att få vara ifred, visst jag älskar kollektivet men jag orkar inte vara social hela tiden, har samma känsla som jag har varje år vid den här tiden. behov av att vara ensam och läsa böcker eller sy kläder. haha klyschan; jag läser sylvia plath med tända ljus och äter pepparkakor. och herregud kära blogg, kära läsare, häromdagen köpte jag blommor, alltså krukväxter. j a g KÖPTE BLOMMOR, levande växter. och jag kände mig mysig och vuxen, föredrar nuförtiden att vara hemma och vattna blommorna (ok jag har bara vattnat dom en gång) framför att gå ut. jag blir så trött av att gå ut, gammal? utarbetad?

igår hämtade peter swartling post av mig och jag hade ner allt som låg på disken ner på golvet och kände mig dum när jag frågade om legitimation. jag funderade efteråt på om jag skulle ha börjat sjunga någonting lite spontant men jag lät bli men var övertygad om att han skulle komma tillbaka och vilja göra en stjärna av mig pga min utstrålning, nya darin liksom. jag hoppas han inte kommer idag. har tagit på mig en blus som är marias som jag vanligtvis aldrig skulle ha på mig och sminkat mig kladdigt. inte inför maskeraden utan mer för att jag känner för en förändring. jag ser ut som ernst billgrens fru, och känner mig lika flummig i det här inlägget.

älskar www.agentform.se

miss me, don't dismiss me

mina händer somnar konstant! just nu sover min högerhand och det är lite småjobbigt att skriva. kan det bero på något? brist på något i kroppen? CANCER? hjärntumör?? ända sen jag var 7 år och gick på fritids så har jag varit övertygad om att jag har någon form av sån jag-dör-snart-sjukdom. jag gick och höll handen på hjärtat hela tiden för att känna att det inte slutade slå och jag kunde börja gråta för att jag kände att nu, nu dör jag. men jag lever ju fortfarande (peppar peppar ta i trä).

ikväll är det någonslags maskerad och jag är inte bra med utklädnader och maskerader. kalla mig gärna tråkig men jag klär ogärna ut mig, jag har alltid ogillat sånt spex, samma sak med femkamp på kräftskiva och diverse lekar. jag menar inte att jag anser mig vara för cool för sånt eller att det är töntigt, jag tycker bara det är fruktansvärt tråkigt. men jag har min bib hos andreas och kan väl inte ta vägarna förbi utan att följa med. först ska jag jobba dock.. dah. 4 dagar kvar till löning och en och en halv vecka kvar till min välförtjänta semester, en vecka i london. men jag vet ingenting om london! jag har inte alls kollat upp vad jag ska göra. är det någon som kan tipsa mig om var jag ska gå och hur jag kommer dit? jag kommer förvisso inte vara ensam men jag kommer säkert inte lyckas hitta varken lovisa och karin, sedir och bella eller calle och theresa. jag är nästan mer nervös inför den här resan än när jag skulle till paris och stanna där i 4 månader, där hade jag iallafall skolan som säker punkt (som jag inte hittade till första dagen).

emmy, jag vet att du läser! därför är bilden på selma till dig, och kom upp snart.

förövrigt så vill jag inte berätta var jag inte kom in igår.

jag har märkt vilka muskler jag fått sen jag började jobba. finns inte det där programmet gladiatorerna längre? ska ta ett foto på mina biceps och skicka en ansökan, svar till "muskelknutten".

pass the hatchet, i think i'm goodkind

räknar dagarna till löning. har tusen kronor kvar på kontot och om 10 dagar glider pengar för 180 timmars slit in på kontot. tackar. efter en mördarvecka gick vi igår på inflyttnings"fest"
hos kattis på st eriksplan. det var föräldrar och nästintill galaklädsel och välkomstdrinkar och buffé. jag och nihad somnade i soffan efter 2 flaskor mousserande, note to self; inte låta bli att sova, inte låta bli att äta för att sen häva i dig mer sprit än du förmår, REMEMBER. idag hann jag inte mer än att kliva upp förrän jag skulle ta bussen till barndomshemmet. därute är allt precis likadant, men ändå inte. det är så mycket minnen som ligger på gatorna, i väggarna i huset. jag skrek precis som vanligt på min storebror för att han är så fruktansvärt.. irriterande och otrevlig. han ska ha barn om tre veckor (jag ska alltså bli faster) och jag hoppas att han den dagen förvandlas från den mentala åldern 16 till 23 som han faktiskt är. jag har så mycket jag vill skriva om anledningar till varför jag är som jag är, gör som jag gör, jag har kommit fram till att ärtan under mina hundra madrasser är min mamma. min största skräck har alltid varit att jag ska bli som min mamma, jag förstår egentligen inte varför. hon har en bra karriär, bra familj (hehe) osv. det är så mycket annat som inte kan beskrivas. barndomshem och barndomsstad ger bara ångest.

jag har börjat tvivla på det här med london. jag börjar väl få kalla fötter, som det heter. jag åker dit om 2 veckor och ser hur det är, om det är en stad som jag skulle kunna trivas i. men det är så bekvämt här ändå, mitt jobb är min trygghet, är väl min enda. träffade förresten.. ja, som jag iallafall tänkte just då, när jag såg honom.. den vackraste jag någonsin sett. jag minns att jag tänkte det och jag vågade inte jobba i närheten av honom, jag blev så där löjligt mellanstadienervös och stammade och fick inte fram orden. har aldrig hänt förut. men det handlar om att betrakta på avstånd, beundra.

nu är vintern här och på vintern vägrar jag gå ut, jag isolerar mig. ja vi ses väl i vår eller nåt.
slänger in en bild från då man fortfarande kunde ramla hem på nätterna i bara en kofta och lågskor. those were the days

goodnight and goodbye

inga kommentarer sen sist? betyder det att vi inte har några läsare bloggen? betyder det att jag borde sluta skriva? nja, vi får väl se.

jag snodde en sån där tjej-mode-tidning igår från lunchrummet och läste en artikel om ett ämne som verkligen berörde. jag läste på tunnelbanan och hörde inget annat omkring mig, jag blev helt, vad ska man säga? ställd, chockad. men framförallt, det slog upp mina ögon. plötsligt insåg jag. vad har jag hållit på med? varför har jag godtagit ett sådant beteende från någon människa över huvudtaget? det blev så påtagligt när varenda punkt i 'så här vet du'-beteckningen stämde in. jag vill inte skriva vad eller vem det handlar om, det har ingen med att göra och det vore bara onödigt att make a statement i en blogg, därför får ni (ha ha just det jag hade inga läsare) nöja er med denna kryptiska insikt. jag känner mig så fruktansvärt fri. nu är jag bara min egen.

bakfylleblogga är det nya 'it'

lovade mig själv att INTE bli bakfull idag, fick absolut inte eftersom jag måste vara helt bright ikväll, utsikten för det är ganska dålig. vet inte var igår det gick snett, bara det att jag svepte en varm & kall på vägen mellan östermalmstorg och slussen eftersom jag slutade jobba halv 10 och skulle vara på debaser innan 10, gav mitt kort till bartendern och sa att om det funkade så ville jag ha en öl, han såg glad ut och jag fick en öl. lyckades med att gå vilse i gamla stan och förstår inte varför pappas spritskåp alltid är så jävla lockande och praktiskt taget skriker ut sin desperation efter att bli uppdrucket. och jag vill ju alltid vara alla till lags. har iallafall duschat och har redan glömt min kod som ska låsa hela butiken ikväll, jag är ett vrak. som att london kommer att ge mig nykterhetstillstånd. det är ju egentligen självmord för mig att flytta dit.
och pappa har inget annat än alvedon som man stoppar upp i rumpan och ipren för utvärtesbruk! gimme a break! hittade en förpackning aspirin med typ italiensk text, jag hoppas jag inte får några biverkningar utan bara blir pigg och alert

behöver lite närhet egentligen men den finns väl i london egentligen om jag inte vill ha nån full slusk från tex debaser (har alltid trott att det bara är snygga människor där, men jag har letat några ggr nu) för en natts ligg, och det vill jag inte. nu skrev jag om det ändå (rubriken i förra inlägget var äkta). sorry. varför är det aldrig någon förutom hanna som kommenterar min blogg? jag vet ju minst 5 pers som läser. kom igen!

something i refuse to write about.. sorry

jag känner mig som det lilla barnet igen. jag är hos pappa och äter glass med chokladsås till frukost. "ta för dig av mat och godis" sa han innan dom åkte och jag kände visst inte mig själv för min tanke var 'hur fan tänker dom att jag ska hinna äta upp 4 maträtter och en massa snacks?!' som sagt, jag känner visst inte mig själv. de senaste veckornas dietande får ge vika för en helg at papa's.

nu har det hänt, det som jag gått och fruktat. min 16-åriga syster har skaffat kille! jag förbjöd mamma att låta dom sova över hos varandra. och jag ska ändå vara född i en modern värld. inte nog med att j a g (don't kill me) köpte vin till henne, nu ska hon börja sexdebuta och gå på föräldramiddagar. jag hade också min första pojkvän när jag var 16. min lilleyster kan, får och ska inte leva likadant som jag gjorde när jag var 16! hon ska sitta hemma i radhuset i skogås!

idag har jag en stor dag på jobbet, därför satte jag inte på en kopp kaffe utan en hel kanna. jag ska vara butiksansvarig i fem timmar och stänga butiken och bossa över dom små kassörskorna som sitter och förhoppningsvis är livrädda för mitt öde, jag kommer glömma låsa alla dörrar, säga fel till kunderna och bara driva butiken åt helvete. nä, jag jobbar inte fortfarande på den lilla dockhus-liknande butiken på östermalm. jag pratar om en gigantisk butik. som.. jag.. kommer.. driva åt helvete, helt enkelt!

kommer alltid på (trots alla dödsrivsår på hela kroppen) hur söt min katt selma är när jag kommer till pappa, deras katter ser helt mutanta ut, plus att boris är en tjej

är lite bakfull, vill börja sy ordentligt. ska rota i marias garderob sen

blir som ett töntigt litet barn bara av sms och saker jag får höra från folk, så töntig, köpte till och med vinet blue nun häromveckan men det hjälpte tydligen inte, kanske för att jag demonstrativt sålde det till min syrra. jag skrev ju att den här hösten skulle bli annorlunda, inga män, ska det vara så jävla svårt

if this is not called happiness i don't know what it is

jag vaknade klockan 2 när nihad kom hem från jobbet och jag sjukanmälde mig från mitt jobb, skulle ändå bara gå och spela lärling och dum. jag jobbar ändå ca 14 timmar imorgon. jag och nihad är ensamma hemma och jag lyssnar på musik på högsta volym
idag bjuder jag på en gammal bild som rödhårig och en låt till mig själv;

jessica is good to me she tells the recipe
she sends me easter cards and chocolate for a month or two
I’m in love with you can you feel the vibrations!

c'est partir ou mourir un peu

det var jättemysigt hos morfar tills han började berätta om sina kvinnor och sitt icke-behov av viagra. då höll jag för öronen. mer om det någon annan dag. kvällen gick från en bestämmelse att bara ta en kaffe till att hamna på en irländsk pub med adam som jag knappt träffat sen innan jag flyttade till malmö. sen ville jag spontan-dricka mer öl och hörde av mig till nihad, hon var inte sen med det och var hamnade vi om inte på carmen. jag vågar knappt gå dit längre i tron om att dom ska känna igen mig även fast jag är där bara varannan vecka. det skulle kunna ha med mitt vihängervarjedagpågolden-öde att göra. vi träffade martin som absolut vill ha tillbaka sin amelie-film som jag haft i två år och som jag bestämt hävdat att jag bestämt att jag fått, jag gråter lite. men snart är vi 30 och ska gifta oss om han inte är tillsammans med joanna tills dess. morfar frågade om jag inte skulle gifta mig snart och jag skrattade och ville skjuta honom i huvudet.

noone knows me as good as i do!

jag brukar i allmänhet inte ha svårt för människor. jag kan ha överseende med det mesta och försöker se något positivt med de flesta. men herregud, människan har inte gjort något annat än klaga sen hon kom hit! och att komma här och försöka analysera min kattunge och påstå att hon inte mår bra här. orka göra varje liten grej till ett stort världsproblem! jag blir uppriktigt irriterad.

nåväl, det var inte det jag skulle blogga om. det var bara det att hon uttalade sig precis när jag skulle sätta mig och skriva. ja jag vet att folk som bor här läser min blogg, men då får det vara så, jag behöver inte hymla.

jag skulle skriva om gårdagen som var riktigt så där höstspeciell, och den spenderades nästan enbart med mig själv. jag började jobba redan klockan sex på morgonen vilket resulterade i att jag var over and out och fri redan klockan tre, kan inte minnas senast jag stånkade på jobbet och samtidigt hade en ledig eftermiddag/kväll. självklart åkte jag till stan och spenderade pengar, vad annars? alldeles för mycket pengar. planen var att köpa presenter till pappas fru och min lillebror kristoffer. det slutade bara med saker till mig själv. men vadå, jag behövde faktiskt nya trosor! och nya handskar, det är ju höst.. och två tröjor (jag har inga kläder att ta på mig, nånsin). och lite småplock.. som.. var.. billiga. och helt nödvändiga. det var höstrusk och regn och jag älskar stockholm på hösten så jag gick på alla gator från skanstull till medborgarplatsen och lånade lite böcker på biblioteket, förstår inte hur dom kan kalla det biblioteket för stadsbibliotek, det är rörigt och litet och man hittar ingenting intressant och plockar bara på sig något som snarare inte verkar dåligt. på malmös bibliotek kunde jag fördriva fem timmar utan problem men inte på det lilla, eller så var det bara jag.
jag försökte få tag på någon som ville fika med mig men eftersom även denna mobil verkar ha något emot min kontakt med omvärlden och har helt stängt av att jag kan höra den som ringer, och den som ringer kan höra mig (jag genomskådar dig, jag blir inte isolerad för det, tack sms, tack internet!). så jag tog en kopp thé själv och försökte skumma igenom någon av böckerna jag lånat. på väg hem fick jag dock ett sms av herr i love you sedir som skulle ha nån avskeds-samla-ihop-vänner-grej på carmen. så det var bara hem och vända. jag är svag för öl och folk.

vi pratade en del om london, hade det inte varit för att jag flyttar efter så hade jag nog brutit ihop igår, jag kände att det var nära ändå. jag hade saknat sickan way too much. han lugnade även ner mig, jag som nästan fått lite halvpanik och varit på väg att säga att jag inte ska flytta. men det var samma sak innan jag åkte till paris, dagen innan jag skulle åka ringde jag pappa och sa på fullt allvar att jag inte tänkte åka, att jag ställde in allting för att jag inte vågade. men jag åkte ändå. jag ska till london nu. ska bara våga säga till min chef att jag bestämt mig och hoppas på att inte bli strypt av konsum-scarfsen.

idag är det också höstrusk och då passar ingenting bättre än att åka hem till morfar och äta fisk. är inte det vuxet? att åka och hälsa på morfar själv och dricka kaffe och bli bjuden på mat. riktigt mysigt.

om ni av någon anledning skulle se mig och mina händer någonstans och lägga märke till stora och många rivsår på mina armar och händer så ligger det inte till så att jag skurit mig i ren desperation (ja jag är svarthårig, men jag har aldrig hållit ett rakblad mot mig själv, jag får förfan panik bara någon pratar om blod), jag har en riktigt galen kattunge som jag tror kommer mörda mig i sömnen, vilken dag som helst nu.

jag skickade ett sms till min lillesyster idag; "älskling, jag saknar dig. jag såg förresten att åsa din gamla kompis jobbar extra i stuvsta. det är en sak jag ska göra som jag vill säga men kanske inte på sms", en stund senare fick jag svaret "du ska inte flytta! om det är det du ska säga. saknar dig massa. puss"

jag är tydligen inte så oförutsägbar som jag vill tro.

suck on my fingertips until you kill all my prints

I'm picking up the phone and putting down this pen,
to let you know I'm writing you again

let your body sink into me like your favorite memory
like a line of poetry or a fucking fit of honesty

I don't care where you move, I don't care if it's far
all that I ask is that I know where you are
In case our timing is right, In case you need more from me
than a bit of advice or a tongue full of sympathy

i said i like it here can i stay?

räck upp handen alla ni som trodde att jag var i stockholm för att stanna, stadga mig, etablera mig osv. jag ser inga händer, och damn så rätt ni har. jag får panik i alla ådror och känner mig gammal när jag tänker att jag ska stanna här. jag känner mig gammal när jag varje torsdag/fredag tänker eller ofta säger högt "men gud, är det redan helg igen, tänk vad fort tiden går!". jag känner mig gammal när jag varannan vecka träffar min lillebror och varje gång (vaarje) påpekar att gud vad stor han har blivit, han som var så liten! jag känner mig gammal bland alla bitterfittor på jobbet och ja bland annat därför så tänker jag ge engelsmännen en julklapp genom att skicka dit mig själv i januari, lagom till när julruschen lagt sig. ja, turen att träffa undertecknad har kommit till london. jag har hört att det aldrig blir minusgrader i london. jag återkommer med mer intressanta fakta när jag slösurfat lite.

redan på lördag tänkte jag dock ge mig hän åt sydligare breddgrader. jag ska besöka min andra stad, malmö. möllan, bagdad, jallajalla, gyllene (eeh?), smuggelcigg. gud, det där livet känns så avlägset nu. men det ska bli jävligt roligt.

we went out dancing it was time we had fun

jag kanske är sent ute, men www.sysidan.se verkar vara en himla praktisk och inspirerande sida.

jag vet inte, men med tanke på att jag jobbar over average, brist på sömn, vetskapen om att A lämnar landet om 2 dagar, brist på pengar etc gör att jag känner mig små-irriterad hela tiden. eller det uttrycker sig mest när jag pratar med dom jag bor med, annars känns det som jag mår bra just nu, men jag menar aldrig att vara elak eller irriterad. jag blir irriterad för att jag aldrig orkar göra något när jag är ledig, plus att jag tackar ja till att jobba eftersom jag ändå inte kommer på något att göra istället för att bara sitta hemma. så igår jobbade jag 13 timmar, jag kan helt enkelt inte säga nej. och idag ska jag börja tidigare än vad som egentligen är sagt. jag klagar inte, jag älskar att veta att jag får pengar för det. men senaste veckan har det känts som jag inte får någon andningspaus. när jag väl är hemma och inte A är här så vill jag bara stänga dörren om mig och vara ifred, och det är ju inte alls likt mig.

i förrgår var det kanelbullens dag. det är lustigt vad mitt liv är annorlunda nu jämfört med för ett år sen, på ett positivt sätt, tror jag.